Suttit uppe hela natten och packat min väska. Testat alla kläder jag kanske vill ha kvar framför spegeln i vardagsrummet, slängt det som inte längre passar. Likadant med alla prylar jag samlat på mig, oljefärger, lösningsmedel, aerosolsprayburkar, canvasdukar, papper, stenciler, knivar, fyra olika anteckningsblock, kapsyler från belgiska finölsflaskor och Gud vet vad mer. Packar bara ner det viktigaste, eftersom jag redan fyllt en stor resväska, en mindre väska och nu bara har en tygkasse kvar som jag kan fylla med prylar. Sen så har jag en gitarr att släpa på.
-
Leonidas ligger på soffan och snarkar. Han somnade där med bar överkropp och shorts, så jag la en filt över honom. Jag har fått somna med huvudet vilandes på hans muskulösa bröstkorg varje natt i evigheter. Synd att jag sköt upp packningen och missade njutningen att få sova där den sista natten. Vi säger att vi ska ses igen, snart, men innerst inne vet jag att det är sista gången.
Klockan är halv nio och solen lyser in i lägenheten, som ligger ett stenkast ifrån Amstel Station. Mina händer är slitna av allt målande, städande, packande, sörjande, så jag går till köket och tvättar av dom under varmvattnet. Gnider in dom med Unicuura-tvålen och sköljer av, repeterar flera gånger. Är helt tom, kan inte känna något fastän jag vet att jag ska iväg från min man.
-
En man som är ett svin, en man som ska iväg på träningsläger i Enschede kvällen efter att jag lämnar honom och säkert kommer hora runt. En man som är en ögontjänare. En man som jag ändå älskar med hela mitt hjärta och som tagit hand om mig när jag varit så sjuk att jag pissat blod och kommit ut från badrummet gråtandes och alldeles hysterisk. Som tagit med mig till läkaren och sett till att jag tagit min medicin var fjärde timme, även fast klockan varit halv fem på morgonen. En man vars blod jag torkat bort efter att en kille hoppat på honom och knäat honom i näsan när vi tog en promenad på Rembrandtsplein klockan 3 på natten.
Mannen som krossade varenda fönster i lägenheten mitt i vintern när jag packade min väska för att lämna honom. Mannen som gråtande bad mig att stanna kvar och för första gången sa att han älskar mig. Mannen som raggar på yngre tjejer som dessutom är fula som stryk. Mannen som jag delar en spliff med varje natt och som sjunger "baby baby baby" av Justin Bieber så att båda faller ihop i en hög och skrattar som galningar. Mannen som kallar mig "schatje van mij". Mannen som säger att han älskar mig varje natt innan vi somnar.
-
Det är första gången vi inte har sex på mer än 10 timmar.
Jag ska snart iväg mot stationen för att hoppa på en buss som jag ska färdas i under 23 timmar. Jag, mina två väskor, en tygkasse och gitarren.
-
Vi bara sitter bredvid varandra och håller varandra i handen. Det är svalt, nästan kallt, i lägenheten. Allt är huller om buller, det finns fortfarande inget fönster i sovrummet så vi kurar ihop oss i soffan i vardagsrummet, intill gasolvärmaren. Med en filt över oss.
Jag släpper hans hand och plockar fram OCB-rullen, gräspåsen, en nypa tobak. Gör ett filter av en bit papper och rullar en gigantisk joint av det sista halvgrammet Bubblegum vi har i zip-påsen, och den röker vi under total tystnad. Leonidas säger inte ett ord. Inte jag heller.
Vi tittar knappt på varandra.
